I onsdags ringde min uppfödare mig och frågade om vi hade möjlighet att hjälpa till att omplacera en 1-årig Flattetik. Hon berättade om hennes livssituation och vad hon behövde. Jag kände direkt att hon skulle passa väl in hos oss. Så det slutade med att vi bestämde att vi ville ta henne. Så jag och Tyra åkte och träffade dem i fredags. De kom bra överrens från start och hon följde med oss hem.
Gårdagens WT gick inte alls som jag hade tänkt mig. Tyra har blivit känslig för skottliknande ljud sedan vi var på en fest med ballonger innan hennes löp skulle starta. Hon låg under ett bord och skakade. Medan vi väntade på vår tur vid ruta 2 började vi förstå att skotten som hördes runt om oss påverkade Tyra. Så när det var vår tur talade jag om det för domaren som jag känner sedan tidigare. Han sa att vi ser hur det går och tar det därifrån. Det var en enkel markering med skott. Vi gick jaktfoten, stannade, vinkade till skytten, skottet gick av, dummyn kastades och jag sa apport. Tyra satt kvar och kröp ihop. Hon ville inte iväg. Jag stod kvar och frågade domaren "Vad gör jag nu?" Han sa att jag glatt skulle följa med henne fram till dummyn. Så det gjorde jag. Hon gick lite ihopfälld med mig fram till dummyn och jag hejjade på. Tillslut tog hon med sig dummyn och vi gick tillbaka för att prova igen. Skottet gick av och hon satt kvar, men inte alls ihopfälld. Bara lungt och kollade rakt fram. Då bestämde vi för att bryta. Jag fick tips på hur vi ska gå vidare och träna på skotten. Vi valde att vara kvar i området och bada och leka medan skotten hördes på längre avstånd. Det slutade med den här stämningen för Tyra:
